2013-05-01
17:51:00
Jag ljög inte, Jag har känslor och bli fan oxå ledsen!!
De här är nåt jag inte kan prata med alla om. Även om det är en "nära vän" som bryr sig. Jag känner mig så jäkla dum när jag berättar det för någon. För allt är MITT fel, jag fuckade up det. Jag sa något annat än sanningen.
Jag är skitledsen för det här och många av mina lite äldre "kompisar" Ba vände ryggen till. Jag trodde att jag började komma in i deras gäng. Den här killen va så snäll, vi pratade varje dag och allt han sa till mig gjorde mig glad. Trodde verkligen han gillade mig, så där på riktigt ni vet. Det va ju så spännande, allt det där med att han va äldre och att jag var riktigt jäkla kär i han. Men nej nej det blir ju aldrig som jag vill.
Vi två, den här killen och jag aa vi va på g. Men när jag sa de till folk som vi trodde va tsm så lyssna dom inte. Utan efter ett tag visste typ alla att jag va "tsm" med den här killen men de va ja inte. JAG sa inte att vi va tsm, visst vi hängde väldigt mycket och vi skrev till varandra varje dag.
Tror ni han blev arg?
Det är klart att han tillslut fick reda på att "jag sa att vi va tsm" men egentligen va de vad alla sa. Han började hata mig. Alla hans kompisar kollade ner på mig och skrek saker efter mig.
Allt det här hände i våras/somras. Jag brukade gå på fritidsgården och jag visste att den här killen också var här mycket. Så jag undvek honom. Alla mina kompisar gick dit och jag "mådde dåligt" "skulle till stallet" Eller något annat. Det blev som en del av vardagen.
Men jag va fortfarande kär i han, eller jag ÄR fortfarande kär i han. Den där nykära känslan nör man bara kan le ni vet. Så fort jag ser honom beter jag mig som en cp unge.
När jag vågade gå till gården igen så va han så klart där. Jag kommer ihåg när vi kollade på film en gång. Han satt lixom mitt emot mig. Jag va sååå glad. Nu, äntligen kanske han skulle lägga märke till mig och vilja prata med mig. Men nej där satt han med värsta **** Och det ända han sa till mig va, Langa popcornen, Din mobil ringer och hejdå.
Som om vi aldrig hade känt varandra. Jag blev riktigt ledsen. Min bästis va med men jag kunde inte visa något för henne, för hon skulle aldrig förstå. ALLA var emot mig. Han gick iväg och det var inget mer med det!
Men så nåra dar innan sportlovet så hängde jag med nåra på gården. Min bästis john stog och spelade pingis. Så jag ba gick dit och kollade för jag hade inget bättre för mig. Såklart står den här killens bästis där och några tjejkompisar.
Nu var det dax att börja med allt pekandes och viskandes och alla blickar. Jag försökte att inte titta tillbaks.
SVÅRT
jag har bra kompisar som frågade vad det va. För jag va "nere" efter det här. Killar som står mig nära försökte göra mig glad. Men dom här tjejerna hade förstört min dag, Jag undviker helst att träffa någon av hans kompisar eller han. Det blir bara sjukt FEL!
Jag blir lättare sårad efter allt det här. Killen har gett mig ärr för livet. Jag älskar han och bryr mig. Jag blir avundsjuk och jag sitter och ler åt vad vi skrev.Jag beter mig som värsta nörden när han är nära och blir helt hysterisk. Jag skulle kunna släppa allt för att få hans respekt igen. Tror jag kommer få ha mina hemliga crush på han livet ut :/ Saknar han skit mycket. Okej, jag har en ny kille. JA. Men hallå det var ett år sen. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tro.
Men assa han har sagt att han hatar mig men han tittar så himla mycket. Allt blir upp och ner! Men ibland när vi träffas bara vi två så är det annorlunda. Vi kan prata jätte länge och sen gå ut ur rummet och lådsas som att inget har hänt! VAD SKA JAG GÖRA?!
Kommentera inlägget här:
